Nu ska jag blotta min själ med något som jag tänkt på och fortfarande tänker mycket på.
Det kan också verka som att jag avverkar killar så som man sågar ner träd i en skog, men jag vill försvara mig med att så är inte fallet. Men man hinner ju möta ganska många människor på några år och vad som sker tillsammans med dessa människor är inte alltid detsamma som man enkelt vill tro. Inget fel i att dra slutsatser, men döm inte.


Jag har tänkt på det här med lycka, olycka och ensamhet. Det går ju faktiskt hand i hand. Jag skulle själv säga att jag är olycklig ibland. Den här olyckan beror mest på mig själv och de val som JAG har gjort. Sen kan jag tycka att anledningen till att jag sitter hemma själv en fredag/lördagkväll eller vaknar upp ensam en söndagmorgon, är delvis mitt fel och resten är slumpens fel. Ni kanske förstår var jag är på väg...

Jag kan inte dejta, jag kan inte ragga på krogen, jag kan inte flirta - jag vet helt enkelt inte hur man gör. Jag förstår inte heller att jag blir raggad på. Jag är så otroligt godtrogen och oförstående att jag inte fattar var personen i fråga vill komma med sitt ibland smickrande prat. Jag får panikångest och ont i magen av något så enkelt som "ta en fika". Mycket av det beror på att jag inte vet hur man beter sig, hur man går till väga och ännu värre är att jag är så naiv och därför blir jag också ofrivilligt, brutalt ärlig, och på en kort fika har jag redan lyckats prata bort intresset som personen i fråga tyckte sig ha hos mig och kvar blir jag med redan höga förväntingar.

Någonstans under min väg till denna ovetande och ibland olyckliga tjej har ju faktiskt ett gemensamt tycke uppstått, mellan mig och en inte fullt så naiv kille. Jag måste vara ganska lättmanipulerad.

De senaste killarna/"männen" som kommit min väg har på något sätt lyckats få mig att följa deras pipa. Träffas och att höras av, är sådant som sker på deras villkor vilket gör att det lämnar mig olycklig. Uppjagad och förvirrad. Jag fattar ganska fort tycke för dessa killar, blir sådär härligt intresserad och det känns spännande, men vad får jag för det? Det tar tyvärr lite längre tid att tappa intresse än att få. Jag grubblar och tänker alldeles för mycket.

Det som dock är lite lustigt är att det måste stå "korkad och lättmanipulerad" stämplad i pannan på mig. Många av de killar jag mött har redan förhållanden, ibland mer seriösa än andra, ibland till och med barn. Men av någon anledning så tror dom att det finns ursäkter för att tillfälligt vara intresserad av någon annan - och att det skulle vara okej. Jag tycker inte att det är okej men så står jag där ändå. Jag vet inte om jag har synliga moderskänslor som dessa killar spelar på, att jag tycker synd om dom och vill ta hand om dom, krama bort det onda och pussa på det som svider. Hur mycket jag än tycker att dessa killar är ute på hal is så fastnar jag ibland i deras klor. Dom puttar mig hit och kastar mig dit och helt plötsligt har jag gått emot alla mina väderingar. Mitt hjärta gör ont och mitt samvete bränns. Ångesten infinner sig och jag ljuger för mig själv. Att flirta har väl ingen dött av? Men vad händer sen? Känslor uppstår säkerligen på något håll, oavsett om det är tycke, svartsjuka, ensamhet, olycka eller lycka. Ett tillfälligt lyckorus smyger genom kroppen men äts sakta upp av ett svart moln. Det svarta molnet omvandlas till ett tryck över bröstet som kan ge mig panikångest och det blir svårt att andas.

Det jag inte förstår och hoppas att jag aldrig kommer att förstå - för då är jag illa ute - är; Varför stannar man kvar hos någon som inte gör en lycklig? Som inte känns "rätt". Dom har samma problem allihopa. Hon är svartsjuk, hon kväver mig, jag får ingen uppmärksamhet, hennes liv räknas men inte mitt, hon vill inte ha sex, hon har slutat bry sig om sig själv osv. osv. Listan kan bli lång men listan med svar blir inte det. Varför nöjer man sig med det, både killar och tjejer gör det, hela tiden, lever olycklig med en respektive som inte respekterar. "Hon har bara en sån period nu", är det då okej att vara otrogen? Ännu värre att dom tycker att det är okej att vara otrogen. Istället för att ta steget och ta sig ur ett dåligt förhållande och leva det liv och val som gör en lycklig så stannar man kvar och är otrogen istället. Det är ju inte schysst mot sin respektive och inte mot sig själv. Varför nöja sig med okej när man kan få det ännu bättre? Jag hoppas att jag slipper bli varse om varför man gör så här, då och om jag själv hamnar i ett förhållande. Jag börjar tro att jag kommer att få leva ensam, jag är ju ständigt korkad och lättmanipulerad.

Det som stör mig lite är att jag inte brukade vara sådan, lätt att kontrollera. Visst, jag fattade tycke och blev förälskad väldigt fort, precis som vem som helst och förmodligen precis som jag gör idag. Men för några år sen var det jag som styrde, jag blev inte styrd. Alla kanske inte håller med men om man frågar mina tonårskillar om vem som var den dominanta så vet i alla fall jag vad svaret blir. När jag kände mig olycklig eller helt enkelt tröttnade så gjorde jag slut. Bara till för drygt 3 år sen så blev det en olycklig vändning på detta då jag ovetandes träffade en casanova och blev störtkär. Efter detta känns det som att jag blivit en kärlekstörstande dåre som inte har någon aning om någonting. Jag sitter hemma och önskar att jag inte satt där ensam. Istället för att gå ut och leva livet och kanske helt plötsligt möta den människan som vaknar upp med mig en söndagmorgon är jag rädd för att möta ytterligare en nöja-sig-med-okej-kille som en vecka senare har det alldeles för bra hemma för att ge sig av. Jag är rädd för att möta en kille som utnyttjar min blåögdhet. Jag är trött på det och blir arg på mig själv.

Varför ska jag vara rädd? Det är ju bara att gå ut och möta livet, och det är ju verkligen inte mitt bekymmer om dom känner sig kvävda. Det är ju inte direkt så att jag tänkt gå in i ett förhållande med någon som precis brutit sitt, men det är ju svårt att styra sina handlingar ibland och framförallt sina känslor.

Fastän jag blir olycklig och deprimerad av detta med kärlek och lika gärna kan leva ensam resten av mitt liv (hoppas inte!!) är jag ändå en romantiker och tror att han en dag kommer att stå där. Pusselbitarna faller på plats, jag blir lycklig och så pass säker att jag inte kommer att kväva den stackars killen så att han måste gå ut på krogen och söka sympati hos någon stackars lättmanipulerad tjej och vara otrogen.

I sommar ska jag möta livet, sluta vara rädd. Det som sker det sker och det som händer får man ta ställning till då. Jag ska sudda bort stämpeln "Korkad och lättmanipulerad" i min panna och jag ska ställa krav.

Jag måste kanske sätta in en kontaktannons. "Söndagmorgons-sällskap sökes".


/a