Efter mycket tjat och övertalning fick jag igår med mamma och pappa på en liten promenad ner till hamnen. Solen sken och det var jättehärligt nere vid vattnet. Påvägen tillbaka till villvagnen ville pappa visa vad roligt vår granne hade gjort i trollstugan. Han hade ordnat en liten äventyrsbana där för sina barnbarn. Sina små barnbarn alltså. Pappa utmanar mig på balansgång på en lång och vinglig bräda. Denna brädas specialitet är att vingla ju mer du själv vinglar. Rätt så roligt faktiskt. Hursomhelst har vi ju konstaterat att åksjukt folk har bra balans så jag var ju snabbt på denna utmaning. Gick halvbra första gången, men föll ner. Andra gången jag skulle upp igen blev mor lite orolig. Men pappa han säger: Vad kan hända? Hon landar ju på backen.

Mm..mycket riktigt. Jag halkar av brädan. Ramlar som en hjälplös blåval och landar på den bräda (som står på högkant om ni inte förstått det) och slår inte bara halvihjäl mig på ett lår utan på båda. Gjorde inte ett endaste försök att försöka rädda mig själv utan jag föll handlöst! Jag är glad att jag överlevde men ont har jag! Blåa lår har jag och jag känner mig gammal. När jag låg där, eller hängde där över brädan kändes det som jag var sju år igen och jag ville bara att mamma skulle lyfta mig och hon skulle trösta mig när jag grät. Så ont gjorde det. Men ingen lyfte upp mig och inte grinade jag heller. Däremot skrattade både jag och pappa så tårarna sprutade (i mitt fall var skrattet en täckmantel).

Misstänker också att jag slog i huvudet i det brutala fallet för idag när vi for hem från stugan glömde jag ta med mig ena foten när jag stängde bildörren, så nu är den också blå.

/Sofie