Åh vad jag hatar när jag tror (eller låtsas kanske) att jag är oberörd. Jag tar det med en klackspark, lite av ett skämt, spelar svår. Sen när jag sänker garden, bara yttepyttelite, så får jag en smäll på käften. Tack och hej, leverpastej. Det kommer absolut inte som en överraskning, mest för att det var tidsbestämt, men varför är man inte ärlig? Jag blir så full i skratt, jag säger ju till mig själv, att jag går in i det som en kul grej och att det är roligt så länge det varar, men i slutändan så blir jag alltid besviken. Jag måste sluta träffas bara för att det är kul. Jag är ju inte true to myself..

Åååh, fy fan, jag ska gå i celibat. Eller åtminstone inte vara så uppmärksamhetskåt eller analyserande. Nåväl. Ingen skada skedd, bara så tråkigt att man måste dra ur det, framför allt när det är "no strings attached". 
Men jag är inte oberörd. Fast jag är inte ledsen, snarare sur. Och ni vet ju vad som botar lite sura miner, några glas vin!