Det här hostandet börjar ta på mitt psyke! Inte nog med att det gör ont i lungor, revben, hals och huvud varje gång jag hostar (dvs konstant) börjar det påverka mig psykiskt också. Jag känner att jag håller på att bli tokig! Jag hostar ju tamefan dygnet runt! GAH! Å imorrn ska jag va frisk och jobba, hur i hela?!

Åsså saknar jag min mamma. Hon skulle säga, men fy så du hostar lilla gumman. Ska jag värma lite honungsvatten? Tur Vegard är här, han säger...-Vill du ha lite pepparmint te? Eller en ciggarett kanske?
Fortfarande så snäll fastän jag hostar vägg i vägg nätterna i ända.

Marie, så smärta vi va när vi va i Italien! Det var tider det.

/Fi