Tycker inte att just idag borde vara nå jobbigare än någon annan dag, har inte heller vart det tidigare år. Men så har det plötsligt gått 5 år. Åker tillbaka i tiden till just det året, den dagen. Gick på stan och letade julklappar, samtalet, väntan på bror och hemska nyheter.
5 år. Det gör mig livrädd, vill inte att han ska glömmas bort. Åren går och minnen blir vagare. Hans röst, hans doft, hur han rörde sig. Vagare. Det gör mig absolut panikslagen.

Bestämde mig för att ringa chefen och försöka förklara att jag inte var i någon form att jobba idag. Jag låg ju bara och skakade i sängen. Bestämmer mig iallafall för att ta mig på jobb. Bara att bit ihop, koppla bort, tänka på jobb.
Så är det mina förbannade arbetskamrater som tydligen verkar känna mig ganska så väl vid det här laget.
Jobbarkompisen börjar med att fråga om jag är ok. Jajjajajja svarar jag, allt bra bra. Han fortsätter. Jag menar att jag helst hade bara velat lega hemma idag. Jaha varför då frågar han. Å ni vet hur jobbigt det är när man försöker dölja att man inte mår bra och så börjar folk fråga. Ja ne, en sån dag bara menar jag. Jaha är det någon speciell dag? Åååh, ja det är en speciell dag. Han ger sig inte. En dåligt speciell dag? Ja, väldigt dålig. Nej det var inte så att mitt ex dumpade mig just denna dag. Till slut må jag ju berätta, han ger mig ingen chans, tårarna sprutar men det känns okej.

Han frågade ju allt och fortsatte luska för att han bryr sig, för att han ville hjälpa. Det betyder massa.
När vi sen i slutet av kvällen sitter och andas ut så visar han igen att han faktiskt är min vän. Han säger bara, Sofie du tog dig igenom den här dagen ändå.

Nu ska jag sova och men först tänka på alla glada härliga minnen!

Godnatt/Fi