Jag är inte hjärtekrossad och rödgråten, aningen ledsen absolut, men för tillfället mest lättad.

Tack och lov, har jag under den här perioden inte lagt in hela mitt hjärta som insats, bara små fragment. Rädslan att bli sårad, utnyttjad och trampad på var större än förhoppningarna att få leva ut och känna mig lycklig och salig. Trampad på blev jag inte, sårad.. kanske lite, utnyttjad - förmodligen (troligtvis omedvetet), men det är ju bara för att jag är så nedrans snäll och låter mig bli det istället för att sätta ner foten någon gång då och då. Jag har (tyvärr?) inte "lärt mig" något från det hela, inte fått några nya erfarenheter, några nya bekantskaper men jag tror ju knappast det är några jag kommer att fortsätta umgås med.

Jag är glad att det är över, det är hans förlust och inte min, det är ett faktum. Och för en gångs skull är jag glad att jag är så rädd och ångestfylld jämt, annars hade jag nog inte kunnat resa mig - och det redan innan det var över.


Än en gång är det bevisat, magkänslan är viktig, lita på den.


Inget mer väntande.