Det kanske är på tiden att jag visar att jag faktiskt är vid livet, även om det ibland inte riktigt känns så.

Det har varit en lång frånvaro från min sida, tro mig, inte bara här. Jag bestämde mig vid ett tillfälle i början på hösten att jag skulle ta en "paus från livet" en stund, ta hand om mig själv, tänka på mig själv, göra som jag vill, må bra och som den där eviga klyschan, hitta mig själv. Jag vill inbilla mig att jag hade ett tuftt halvår under förra vintern och att det var därför jag föll i en svacka som jag efter semestern har försökt ta mig upp ur. Lyckades inte. Men jag har alltid svackor.

Så länge jag kan minnas har jag haft svackor, ni vet, bad hairday, bad jobday, less på livet, trött på relationer osv osv. Det är bara det att nu verkar jag inte komma ur den. Jag tror att jag är drabbad av 25-års krisen.. Finns det en sån? Jag tycker att det värsta som händer, varje morgon när klockan ringer, är att jag måste gå upp ur sängen. Jag hankar mig fram på jobbet eftersom jag inte har energin (och vad det beror på för tillfället kan ju diskuteras). Jag stänger gärna in mig när tillfälle ges eftersom jag numera håller igång 1-2 timmar före och/eller efter jobbet med diverse aktiviteter och tycker då att all ledig tid är "egen tid". Jag är "för trött" för att hitta på något, jag är "för sur" för att umgås, jag är "för tjock/ful/finning" för att gå ut på krogen (hello tonåren) och ha kul, jag har så dåligt självförtroende på innebandyplanen att jag aldrig blir bättre, jag stressar så mycket när jag är ledig för att hinna med allt jag måste/vill att när jag väl är på jobbet igen så inser jag att den lediga dagen/helgen bara sprungit förbi och det är ingen bra start på nästa arbetsperiod. Det tar som aldrig slut. Det går aldrig åt rätt håll.

Men vet ni, det här är bara bullshit! Det finns bara en som kan ändra på detta och det är ju jag. Det är ju inte så svårt att lägga sig tidigare på kvällen för att undvika att slänga telefonen i väggen när larmet tjuter, det går att rycka upp sig på jobbet och vara glad för att man faktiskt har ett jobb - hur otacksamt det än är att gå dit. Sluta jämföra med andra, alla är unika (ännu en klyscha!!) och är därför helt olika, jag trodde sånt skulle försvinna efter tonåren men det verkar bara bli värre. Sluta jämföra med andra. Busenkelt. Eller hur?

Men det är enkelt. Jag har en 25-års kris. Vad gör jag vad vill jag vars vill jag vem vill jag hur vill jag varför vill jag. V a d v i l l J A G..!?

Och förutom det är jag ensam. Jag har goda vänner, flera stycken faktiskt, som finns här, tycker om mig för den jag är (er inkluderade), ni vet, dom man kan ringa om nätterna bara för att man behöver säga hej. Men jag är ensam! Jag vill så gärna dela min dag med någon, mina vardagsbekymmer. Någon att komma hem till på lördagsnatten och vakna upp med på söndagmorgonen. Köpa en låda piggelin till någon som är riktigt bakis, baka en tårta till någon som fyller år, bråka om vilken film vi ska se, få en puss i pannan när man är hängig, frukost på säng bara för att man är så bra. Ja ni vet.. jag vill ha alla de bra sakerna i tvåsamheten (inte de dåliga så klart). Ungefär som min relation med er, fast jag vill att det ska vara en kille förstås. Jag är inte så sugen på att få en blöt kyss av Marie när jag gjort pannkakor till söndagsfrukost! :)

Så, det här gott folk, är min 25-års kris.

Jag är 25 år, outbildad, obunden, ofräsch, omedveten, osmidig, oallmänbildad, otydlig, oengagerad, osäker, osynlig.

Japp. Och för att besvara den ständiga frågan om hur jag mår, nej, jag mår inte så bra. Men jag måste få må dåligt. Det måste få gå över.

Imorgon kommer det ju att kännas betydligt bättre, imorgon är en annan dag. Men jag mår säkert lika dåligt på tisdag för att må bättre igen på onsdag.