Hösten är här och det märks på väder och vind, det märks på omgivningen och det märks på mig. Har haft en jättejättejättedålig period de senaste veckorna, framför allt den sista. Många funderationer kring mina nuvarande val i livet och rädsla för att inte räcka till eller klara av det. Jag har blivit så fullmatat med information att jag inte vet var jag ska göra av den, det går så långt att jag rycker på axlarna och känner att jag inte bryr mig - och det, det är inte likt mig. Men jag hoppas att det ger sig, att jag snart hittar min rutin och mitt arbetssätt.

Utöver det har jag känt mig precis hur misearabel som helst, ni vet, fet och ful och äcklig, samtidigt som jag blev tvärsjuk med en lättare halsfluss och därför inte kunnat träna och känna att jag ändå gör något åt det. Jag har tyckt smått synd om mig själv i denna mörka tid och ätit massor av godis och annat gott! Ganska illa, men vissa perioder är bara sådana.

Hade en väldigt bra dag idag så nu känns det lite bättre inombords, förhoppningsvis inte en villfarelse eftersom det känns lite tyngre nu på kvällskvisten helt plötsligt.. Men imorgon börjar det, allvaret, det som jag varit så nervig för den sista tiden..... praktiken! Nu blir det fullt upp hela oktober. Praktik, plugga, jobba, bröllop (med tillhörande kringaktiviteter), hinna med att umgås och leva, träna och finnas till. En liten (!!!) parentes; jag har helt opeppad försökt hitta en klänning till det bröllop jag ska på sista helgen i oktober, och inget napp någonstans - tills idag! Dessutom TVÅ alternativ. "Två ?!" tänker ni, och då kontrar jag med att jag betalade 75 kr styck, SJUTTIOFEM KRONOR! Helt klart värt det, oavsett om det var en klänning eller två! Sådetså!



Jag är, förutom denna hösttyngd, också lite smått deppad över att mina kära lilla storebror har lämnat landet och återkommer, om planen håller, inte förrän i slutet av maj. Hur ska jag klara detta? Vilka äventyr han ska vara med om och så mycket roligt han ska få se och göra. Behöver jag säga att jag är avundsjuk? Men min hjärta blöder, av oro, längtan, förväntan och glädje! Jag unnar honom, och Johanna, allt!


Nu är det dags för mig att äta en bit äppelkaka som jag slängde ihop igår, väldigt gott med en klick vanilj-kesella!


Tack och hej!